Klockstapeln.

Vackra vårkvällar som denna klättrar jag upp i Mörkö Klockstapel.

Den största svårigheten med det, är egentligen att få upp vänster fot en dryg

meter, kila in den bakom den med hänglås försedda grinden och häva sig upp

samtidigt som man mitt i rörelsen måste göra en våg med kroppen för att

lyckas ta sig emellan de uppåtgående spjälorna.

Men jag är vig som en katt så det brukar gå bra.

Väl där uppe så gör man klokt i att sitta alldeles still, inte fundera på varför

de glesa brädorna man sitter på knirrar och knarrar utan istället ägna sig åt

sådant man gör i klockstaplar, se på solnedgången över fastlandet, sjunga

lite grand, tänka på kärleken och livet i största allmänhet.

Förra året målades klockstapeln om.

Det blev fint.

Men numera finns Stigs inristning från 1973 bara i minnet, och färgen är så

röd att man blir röd om både knän och bakdel efter sitt besök,

men jag bor på landet och här ojjar man sig inte över lite skit under naglarna

och falu rödfärg i rumpan, så det gör inget alls.

Har man tur kan man få se en hel rad vildsvin springa i en militäriskt rak linje

rakt över fälten från Nora till Håga.

Har man otur så sitter man där uppe en kväll som denna, när timern hundra

meter längre bort klickar till och de två kyrkklockorna över ens huvud

går igång för helgmålsringning.