Valborgseld.

...såg alltet brinna upp
flammorna smeka himlen,
gnistorna kyssa träden,
hettan värma jorden,
...glöden bär hon närmast
kroppen

Om natten.

Om natten
är jag en annan
en viskning
ett andetag
ett hölje
runt din kropp.
Om natten är jag
en längtan
som nuddar vid
din själ.

Tidvatten.

Idag är världen sömlös, utan bokslut och
utan horisont.
Idag har allt slungats ut för att sakta rulla tillbaks
över tröskeln.
På mattan ligger spillror av ditt och mitt,
små udda ting;
skärvor av drömmar, tomglas av hopp, kantiga ord
och annat skräp.

1990.

Nå äntligen
så kommer du tillbaks,
du är väntad
sa jag och log.

Vad skall man göra
undrade du,
äta sig ut inifrån
eller ta steget ut?

Du kom in
och vi drack vin ur muggar
i sängen.

Du viskade mitt namn
om och om igen
som om du aldrig vetat
att det var mitt.

Jag log i mörkret
och när du somnade inom mig,
skrattade jag tyst
och kysste dig i intet.

Salt i dina sår..

Jag minns utflykten till Marstrand
i din rostiga gamla bil,
hur svarta vi såg ut
i allt det välordnade vita.

Jag minns dina sneda tänder
och smaken av din hud,
hur dina engelska vokaler
studsade mellan husen,
luftens doft av tång.

Det fanns en brådska i
våra rörelser, i våra skratt,
en plötslig intensitet,
en hård brutalitet,
i denna sista gång.

Jag minns klippan mot min rygg,
fräknarna på din hals och
solen i ditt hår.

Jag minns dina uppskrapade knän,
ditt röda blod,
hur du skrek i falsett
av havets salt i dina sår.

Din egen Gud.

Du är din egen Gud
utan att du förstått.
Dina ögon lovar mer
och lämnar ingen skugga
på min kropp.

Cigarr.

I skymningsljus
lutad
lite snyggt
mot yttervägg.
Cigarr mellan
pek och tumme,
underarm mot
magens hud.
Vacker
avslappnad
mjuk.
I en egen värld
en liten stund.
Hudlös
utan skydd,
står du fri
och obevakad
av både
mig och Gud.

Vi

Jag tänker på det

i bland

att jag kände igen

Dig

första gången vi sågs.

Frågan är om det var

Du

från tidigare

eller senare

min själ kom ihåg.

Det är svårt att veta

hur många

liv

vi gjort det här.

Hur många fler

det måste bli

innan

all längtan tystnar

och det blir vi.

Din röst.

Oftast är den en sammetslen historia,

fingervarm, porlande och med en

behaglig toppnot av vår.

Ibland som idag,

är den sträv som en rasp.

Då kommer jag att tänka på utkylda sommarhus,

fuktiga trasmattor, båthus, undanstuvade flytvästar,

kvarglömt termoskaffe och sjöfåglar.

Jag drömmer om den emellanåt...

då är den alltid en mycket het

viskning

tätt, tätt intill min hals.

Klockstapeln.

Vackra vårkvällar som denna klättrar jag upp i Mörkö Klockstapel.

Den största svårigheten med det, är egentligen att få upp vänster fot en dryg

meter, kila in den bakom den med hänglås försedda grinden och häva sig upp

samtidigt som man mitt i rörelsen måste göra en våg med kroppen för att

lyckas ta sig emellan de uppåtgående spjälorna.

Men jag är vig som en katt så det brukar gå bra.

Väl där uppe så gör man klokt i att sitta alldeles still, inte fundera på varför

de glesa brädorna man sitter på knirrar och knarrar utan istället ägna sig åt

sådant man gör i klockstaplar, se på solnedgången över fastlandet, sjunga

lite grand, tänka på kärleken och livet i största allmänhet.

Förra året målades klockstapeln om.

Det blev fint.

Men numera finns Stigs inristning från 1973 bara i minnet, och färgen är så

röd att man blir röd om både knän och bakdel efter sitt besök,

men jag bor på landet och här ojjar man sig inte över lite skit under naglarna

och falu rödfärg i rumpan, så det gör inget alls.

Har man tur kan man få se en hel rad vildsvin springa i en militäriskt rak linje

rakt över fälten från Nora till Håga.

Har man otur så sitter man där uppe en kväll som denna, när timern hundra

meter längre bort klickar till och de två kyrkklockorna över ens huvud

går igång för helgmålsringning.