Vinternatt.

Kalla in mig från snön
och säg det nu...
Att du inte kan sluta
att ditt förstånd flytt
hals över huvud
Och lämnat dig en febrig
kropp.

Öppna dörren och släpp
in mig ur natten...
Säg att vi måste sluta tala
och lägga oss ner
Höra varandras hjärtslag
höra hur vi andas
när den stora längtan driver
in.

Ta mina händer, mina kläder
och visa mig...
Att du inte kan leva
en endaste dag
om du inte får
göra snöänglar
över min kropp
Att det enda du vill
varenda vinternatt
från och med nu...
är jag.

Vänd ditt ansikte till mig.

Så vänd ditt ansikte
till mig.
Möt mina ögon och
vila...
i speglingen,
i ekot,
i svaret...
På frågan som
aldrig funnits.

Himlarna.

Jag ser inte längre några stjärnor
falla
Himlarna står utan
önskningar
Nätterna äro stora och
stumma
I hjärtat blinkar skärmen
tom...
Kanske finns Du inte mer ?

Utan att passera gå.

Jag har vänt
mig om
och börjat vandra.
Rak i ryggen,
med fasta steg,
utan att passera gå.
Jag tänker inte
vända tillbaks,
inte tveka,
inte undra...
Om inte Du,
vem skall älska
mig då ?

Tusenbitars pussel.

Står
bakom dörren
till ditt liv
Skammens rosor
på min hals
Vill skyla
min nakenhet,
ta på mig i hast
Släta ut
stolthetens skrynklor
och veck
Men mina ögon
är blinda
Mina fingrar
stumma
Rädslan het
Och på linoleummattan
mitt hjärta...
Ett tusenbitars pussel
utslängt
Omöjligt att någonsin
mer
få på plats

Orden.

Flyttfåglar i skymning
på resa över jorden.
Vind som bär
när vingar vilar.
En längtan bort och hem
som alltid färdas.
Om Du har mig kär
skicka bud med dem,
det räcker med en viskning...
...de hittar mig.
Och genom natten färdas orden.

Avsked.

Känner tidens växling
från liv till död
Fukten, mörkret,
den svarta skuggan
En annalkande kyla,
en viskning om slut
Vi har ju knappt
börjat Du och jag
och redan skall du gå
Med vinterrock, halsduken
virad och väskan i hand
Hör klockans tickande,
pulsslag mellan nu och då.

Bär mig i hjärtat.

Minns du den där
första omfamningen
som varade lite
för länge,
hur vi inträngda
i ett bakre rum
döljda från obehöriga
blickar
beträdde förbjuden
mark
Minns du den där
glassen vi delade
en av sommarens
första riktigt varma
kvällar,
då fönster stod öppna
längs med
hela gatan och glassen
var som en första
kyss
Minns du din arm mot min
på föreställningen
där varje inslag
var en berättelse
om oss
Bär mig i hjärtat
när du packar väskan
när du går
när du försvinner bort.

Väck mig tyst.

Jag lägger mig ner en
stund
I gräs högt, vajande,
mjukt
Sluter ögonen och
känner värmen
över lår, mage,
bröst
Jag somnar till ljudet
av tidens gång och
vindens sus
Drömmer om kärlek
och doften av din
hud
Om du väcker mig,
gör det tyst...
Med smeksamma händer,
med din tyngd,
med en kyss

Jag vet.

Jag vet att du ser mig
ibland
oftare än du själv vill
erkänna
I ögonvrån ser du mig
i framsätet på en bil
på en strandkant
vid bordet på ett café
Jag vet att du vaknar
med mig på näthinnan
ibland
fast du gör allt för att
hålla mig ute
Med hjärtat i halsgropen
upptäcker du mig
öga mot öga
hud mot hud
helt nära
Som en ofrivillig längtan
till allt du inte
tillåter
till allt som är
förbjudet
till allt du innerst inne
önskar skulle ske

Din mun.

I dag
kom hösten
med
underbart vemod
och
kyssar under det hängande guldet
över våra huvuden.
Du sa le
och jag grät
men
ändå lycklig
tog jag
din mun i min hand
och lät den
bli
det sista av sommaren.

Stormens mitt

Insidan av din underarm
sidenmjuk, fingervarm
Ljuset i dina ögon
brännande, hett
Ditt hjärta renbäddat
i stormens mitt
Som i ett kalejdoskop
ändrar livet form

Gryningstimman.

I gryningen möts vi
mellan sömn och vaka
I ett laglöst land
där längtans blommor
växer vilt
i halsgrop, mage,
ljumskar
När förståndet
fortfarande slumrar
är begäret en
sällsam fågel som
flyger högt
flyger fritt
dyker nära
Mellan natt och dag
är vi förbundna
nära
nära
fastän långt bort
I gryningstimman
mellan mörker och ljus
är Du i mig
tar min själ i besittning
håller mitt hjärta och
äger min kropp

Brudkista

Jag samlar på
ögonblick
en hel brudkista
full
Färgen i dina
ögon
Ljuset i din
blick
Jag lägger dem
under kudden
i en ask med
lock
Jag fyller lungorna
andas in din
doft
Syr in den i påsar
och lägger dem
mellan
örngotten i min
kropp

Tagen på sängen.

Nästa gång jag
tar dig på sängen
som i dag,
rufsig, nyvaken
bar.
Slänger jag
din livrem
din livförsäkring
din konvenans.
Viker ner ditt
täcke
klär av dig naken
äter dig med ögonen.
Håller dig nära
håller dig fast
håller dig kvar.
Tar dig på en
resa
i en hög med lakan
uppåt
inåt
mot universums
utkant
någonstans.

Under ytan.

Ögon öppna
själen öm
Släpper taget
bottnar ej
sjunker djupt
Andas vatten
smärtan Du
Under ytan
stark ström

Naken.

Inför dig är
jag naken.
Du driver kraften
ur min kropp.
Dina ögon studerar
vansinnet
begäret
hudlösheten.
Ser maktlösheten
den sårbara kärleken
min galenskap.
Du vet jag är
prisgiven
utan bot
utan hopp.
Att mitt hjärta
brister
slits itu
säger stopp.
Sekunden
du rycker på
axlarna
viker upp
kragen
och vänder dig
bort.

In i Dig.

Jag vill
falla in i Dig
såsom man kan
när
man älskat länge.
Bara blunda
känna
falla igenom.
Låta Dig
ta emot
hårt
djupt
och utan tvekan.

Vi säger så.

Du säger att du är klar
med kärleken
bara så...
Då måste jag släppa
dig
låta dig gå.
Jag vill det inte
men måste ändå.
Man kan inte leva
ett liv
och drömma ett
annat.
Inte längta, brinna
förgås,
tid efter annan
år efter år.
Så vi säger så,
det får räcka nu,
vi ses
vi ses inte
och det får levas
ändå.

Ditt ögas mitt.

Du bär mig i ditt ögas mitt.
Min kropp formar din.
Vi möts och blir till.

Schh...

Schh...
stilla nu
bara andning
bara ögon
bara puls
bara du.

Schh...
vänta lite
jag omsluter dig
i febrig konjunktion
i upphöjd kontemplation
jag känner dig.

Schh...
bara andas
bara in, bara ut
först nu
först nu...
släpper jag dig fri.

Havet har tusen år.

Som en klippa
i vattnet är
du.
Oberörd, evig
stark.
Likt vågorna
i havet är
jag.
Över, under
överallt.
I ebb och flod
vidrör jag
dig.
Cirklar, virvlar
förför.
Vill göra dig
mjuk.
Havet har tusen
och tusen år...
Jag har bara
nu.

Ett annat liv...

Solnedgång över kullersten,
uteservering, i hörnet ett bord...
bara ben.

Från sidan en brännande blick,
en solbränd arm, en hand...
en ring.

Långt borta en färja på väg in,
en tomburk som rullar...
dämpad musik.

En mun, en fråga, en bjuden drink,
jag säger tack,
men nej...
kanske en annan gång,
ett annat liv.

Överallt.

Hav i skymning
skummande, frustande,
salt.
Vind utan nåd
piskande, pinande i varje
kast.
Horisont i uppror
utan linjer, ljuset
kallt.
Med ögon hårt slutna
ser jag Dig,
i varje stund.
Det gröna i dina ögon...
överallt.

Ingenting alls.

Ingenting rasar
ingenting går sönder
ute till havs.
Sänk segel
vi går in
i en vik,
du och jag.
Där lägger vi
oss i lä
utan flytväst
och kompass.
Du får lägga
händerna
om mina höfter.
Jag får kyssa
din hals.
En liten stund,
en evighet,
en solig dag.
Sen när det
slutligen skymmer
och du
hjälper mig
i land.
Då säger vi adjö
som om ingenting
har hänt,
ingenting alls.

Valborgseld.

...såg alltet brinna upp
flammorna smeka himlen,
gnistorna kyssa träden,
hettan värma jorden,
...glöden bär hon närmast
kroppen

Om natten.

Om natten
är jag en annan
en viskning
ett andetag
ett hölje
runt din kropp.
Om natten är jag
en längtan
som nuddar vid
din själ.

Tidvatten.

Idag är världen sömlös, utan bokslut och
utan horisont.
Idag har allt slungats ut för att sakta rulla tillbaks
över tröskeln.
På mattan ligger spillror av ditt och mitt,
små udda ting;
skärvor av drömmar, tomglas av hopp, kantiga ord
och annat skräp.

1990.

Nå äntligen
så kommer du tillbaks,
du är väntad
sa jag och log.

Vad skall man göra
undrade du,
äta sig ut inifrån
eller ta steget ut?

Du kom in
och vi drack vin ur muggar
i sängen.

Du viskade mitt namn
om och om igen
som om du aldrig vetat
att det var mitt.

Jag log i mörkret
och när du somnade inom mig,
skrattade jag tyst
och kysste dig i intet.

Salt i dina sår..

Jag minns utflykten till Marstrand
i din rostiga gamla bil,
hur svarta vi såg ut
i allt det välordnade vita.

Jag minns dina sneda tänder
och smaken av din hud,
hur dina engelska vokaler
studsade mellan husen,
luftens doft av tång.

Det fanns en brådska i
våra rörelser, i våra skratt,
en plötslig intensitet,
en hård brutalitet,
i denna sista gång.

Jag minns klippan mot min rygg,
fräknarna på din hals och
solen i ditt hår.

Jag minns dina uppskrapade knän,
ditt röda blod,
hur du skrek i falsett
av havets salt i dina sår.

Din egen Gud.

Du är din egen Gud
utan att du förstått.
Dina ögon lovar mer
och lämnar ingen skugga
på min kropp.

Cigarr.

I skymningsljus
lutad
lite snyggt
mot yttervägg.
Cigarr mellan
pek och tumme,
underarm mot
magens hud.
Vacker
avslappnad
mjuk.
I en egen värld
en liten stund.
Hudlös
utan skydd,
står du fri
och obevakad
av både
mig och Gud.

Vi

Jag tänker på det

i bland

att jag kände igen

Dig

första gången vi sågs.

Frågan är om det var

Du

från tidigare

eller senare

min själ kom ihåg.

Det är svårt att veta

hur många

liv

vi gjort det här.

Hur många fler

det måste bli

innan

all längtan tystnar

och det blir vi.

Din röst.

Oftast är den en sammetslen historia,

fingervarm, porlande och med en

behaglig toppnot av vår.

Ibland som idag,

är den sträv som en rasp.

Då kommer jag att tänka på utkylda sommarhus,

fuktiga trasmattor, båthus, undanstuvade flytvästar,

kvarglömt termoskaffe och sjöfåglar.

Jag drömmer om den emellanåt...

då är den alltid en mycket het

viskning

tätt, tätt intill min hals.

Klockstapeln.

Vackra vårkvällar som denna klättrar jag upp i Mörkö Klockstapel.

Den största svårigheten med det, är egentligen att få upp vänster fot en dryg

meter, kila in den bakom den med hänglås försedda grinden och häva sig upp

samtidigt som man mitt i rörelsen måste göra en våg med kroppen för att

lyckas ta sig emellan de uppåtgående spjälorna.

Men jag är vig som en katt så det brukar gå bra.

Väl där uppe så gör man klokt i att sitta alldeles still, inte fundera på varför

de glesa brädorna man sitter på knirrar och knarrar utan istället ägna sig åt

sådant man gör i klockstaplar, se på solnedgången över fastlandet, sjunga

lite grand, tänka på kärleken och livet i största allmänhet.

Förra året målades klockstapeln om.

Det blev fint.

Men numera finns Stigs inristning från 1973 bara i minnet, och färgen är så

röd att man blir röd om både knän och bakdel efter sitt besök,

men jag bor på landet och här ojjar man sig inte över lite skit under naglarna

och falu rödfärg i rumpan, så det gör inget alls.

Har man tur kan man få se en hel rad vildsvin springa i en militäriskt rak linje

rakt över fälten från Nora till Håga.

Har man otur så sitter man där uppe en kväll som denna, när timern hundra

meter längre bort klickar till och de två kyrkklockorna över ens huvud

går igång för helgmålsringning.